Legenden
För mycket, mycket länge sedan, innan de första människorna kom till Norden, bodde jättar i våra skogar och bland våra berg. Jättarna liknade nästan människor som du och jag, förutom att de var mycket, mycket större och starkare än oss. Om de var riktigt trötta kunde de sova i flera hundra år i sträck. När de låg och sov såg de ut som stora berg, och eftersom de var stilla under så lång tid började buskar och träd växa på dem. När de vaknade och reste sig upp började marken röra sig, precis som den gör vid jordbävningar.
Jättarna älskade att kasta och flytta stora saker. Om du någonsin ser ett stort stenblock på en åker kan du vara säker på att en jätte har kastat det dit. Och om det finns flera så kanske de tävlade om vem som kunde kasta längst med sina vänner. Jättarna hjälpte också till att forma vår natur genom att lyfta upp jordtuvor och skapa sjöar. Kanske var det så Vättern skapades.
Vättern är Sveriges näst djupaste och andra största sjö, omgiven av tre landskap. Småland till söder och Östergötland ligger på höger sida, medan Västergötland ligger på den vänstra sidan.
Berättelsen om Jätten Vist
En gång i tiden bodde en jättefamilj på Vistakulle, som ligger precis intill Vättern i Småland. Pappan kallades Jätten Vist, och en dag var han och hans fru inbjudna på ett kalas i Västergötland. Jätten Vists fru var gravid, så det var svårt för henne att gå långa sträckor. De två jättarna valde att ta en genväg till kalaset genom att korsa Vättern direkt. Jätten Vist och hans fru var så stora att de bara behövde ta ett litet hopp för att ta sig från ena sidan till den andra. Men jättar var kända för att vara mycket hungriga. Frun åt massor av godsaker under hela kvällen, och när de skulle ta sig tillbaka över sjön fick hon problem. Hon hade ätit för mycket för att kunna hoppa. För att hjälpa sin fru tog Jätten Vist upp en stor jordtäcka och kastade den ut i sjön så att hon kunde kliva på den och ta sig över vattnet. Tuvan ligger fortfarande mitt i Vättern och kallas för Visingsö.
Berättelsen om Jätten Hök
En saga jag fann i den svensk-amerikanska tidskriften Nordstjernan från år 1913. Här kommer den igen och om ni läser till slutet så får ni en helt sanningsenlig förklaring till jättekastet på Häldetorp!
På sluttningarna av Hökensås eller "Sveamo" som höjdsträckningen efter Vätterns västra strand även kallades, ned mot Mullsjön, från vilken ån kastar sig i stup utför till Hjo, låg förr en sten, stor och väldig som ett klippblock, och den stenen kallades "Höken". Hök hette också den jätte, som hade sitt tillhåll däruppe i Tiveden.
Hök och hans käring blev bjudna till gästning hos vännen, jätten, som bodde på Hallandsås.
- Laga i ordning en bra och duktig matsäck, så ge vi oss iväg, sa Hök. Och käringen stack upp den väldiga oxen på spettet, vände och stekte över stockelden, så det blev en bastant färdkost.
- Jag bär väl maten i säcken, jag, så får du bära matbordet, bestämde käringen. Och säcken rymdes nog på alla ugnsdörrar, där låg den hela honan med husgeråden, en bytta smör, socker som ett lakkar, och två brödbullar, större än de största kvarnstenar. Och den rymdes väl nog i säcken som hon rätt inrätt på skuldrorna.
Men matbordet var just den stora stenen Höken, och den bar Hök i förskinnet. Så begav de sig iväg.
När de kom dit, där Mullsjön nu är belägen, förklarade Hök: - Här ska vi äta, knyt upp matsäcken!
Stenen lade han med flatsidan upp. Må tro, de hade aptit, Hõk och hand käring. När de slutat sin måltid, var säcken tom. Men de var törstiga också.
Då tog Hök ett jättetag i jorden tills han fick handen full, så kastade han det ut i Vättern och där uppstod den norra delen av Visingsö ur vattnet. Men i den stora gropen efter Höks handtag rann bäckarna in och bildade en sjö, och denna drack jätten och hans käring nästan ur. Och sjön kallas än idag Mullsjön, men för att jättefolket då drack så mycket ur honom, är han bra grund.
- Matbordet får vara kvar här tills vi kommer tillbaka, förklarade Hök. Och så gick de vidare. De kom upp på höjden ovanför Gate. Här såg käringen ut över sjön och tyckte att Visingsö var bra liten.
- Kan du inte kasta dit lite mer! uppmanade hon mannen.
- Det kan jag väl, om det gäller, svarade Hök.
Och så tog han åter en handfull jord, där Gate mejeri med dammen nedanför är belägna, och slängde den i sjö och därav blev den södra delen av Visingsö. Men efter Höks ord "gäller" fick sedermera gården där nere vid Vätterstranden namnet Gällö.
Vidare vandrade de och så blev käringen åter törstig.
- Åh, skäms du inte att vara törstig så snart igen! bannade Hök, men han ristade litet med sin stav i marken, och då upprann Skämningsforsån, och så fick stället där nere, där ån slingrar sig i parken, namnet Skämningsfors.
De kom till berget med den svarta graniten och blickade ut över den fagra nejden.
- Så helt (ljust) och klart här är! utbrast käringen. Och så blev gården, som sedan byggdes helt nära, kallad Helleholm, sedan Heldeholm eller Häldeholm.
Åter ett stycke genom skogen, och de hade hunnit till Svedån.
- Nu är jag trött och vill vila, bad käringen.
- Nej, förbask'e mig, om du det får! brummade Hök, och här uppbyggdes sedan Baskarp.
Hur Hök och hans käring sedan tog sig fram till Hallands-ås, det vet jag och ingen annan heller.
Samma väg, som de följde till Hallands-ås tog de åter hem till Tiveden. Och efter den vandringen fick höjdsträckningen på västgötasidan namnet Hökensås.
Matbordet, stenen, låg kvar där borta i närheten av Mullsjön. Den var hela 17 meter i omkrets och över 3 meter hög, så den var inte för småpojkar att leka med.
- Ska du ta matbordet med dig hem? frågade käringen.
- Nej det bryr jag mig inte om. Jag kastar det väl hellre in i skogen därborta, svarade Hök.
Och det gjorde han och stenen föll ner en och en halv mil därifrån på Källefalls ägor uppe i skogen ovanför Sparvahammet, där den ligger än idag och kallas för "Rännstenen", men här har han fåttland.
Nu påstår väl somliga, att Rännstenen skall vara kastad av en annan jätte från Omberg och mot Daretorps kyrka, som jätten ville krossa, men det tror då inte jag, för det är nästan för långt.
Men sanning är det alltsammans, ty den lever, som berättade sagan. Och är det inte sanning, så är det osanning, och det kan "la kvitta", sa västgöten.
Och så slutar sagan. Men jag vet att när Hök och käringen passerade Baskarp på vägen tillbaka, så råkade jätten sparka till en liten sten. Och tänk, den stenen hamnade på Häldetorps ägor! Där ligger den än idag, och det är helt sant, för idag fotograferade jag den...
